Jag stal den hos Jenny...Sveriges mesta Dina: LP1 Skybar Dusk'til Dawn.

Dessutom en av Sveriges högst meriterade lydnadsbedlingtons och en jäkla envis en. men väger man 120 gram som nyfödd så vill det till att man har vilja.

Vilja har hon, av stål den lilla skiten! Tur att matte Jenny vet att tygla den.

Jag har skrivit ganska många inlägg om detta med inavel på den senaste tiden, mestadels beroende på att det är ett ämne som engagerar mig, men också på att jag inom just det här området finner att många uppfödare är okunniga eller ovilliga att sätta sig in i ämnet.

I många raser är antalet individer som brukas i avel redan allt för låg för att man egentligen skall kunna prata om något annat än att rasen har en inavelsdepression. Det betyder att rasen står och faller med uppfödarnas insikt i värdet av nya importer, inseminationer och utbyte av avelsdjur på andra sätt. I de riktigt numerärt små raserna är detta ett känt faktum beroende på rent praktiska skäl: det finns helt enkelt inga obesläktade hanar kvar i landet att para din tik med. Då måste man ju vända sig utomlands. Nej problematiken ligger nog störst hos de raser som dalat i popularitet och som faktiskt inte riktigt insett det ännu. Här fortsätter man gärna med sin linjeavel och tror sig kunna avla sig ur problemet på detta sätt. Det här är fallet inom en ökande mängde terrierraser. Jag vill inte peka ut några enskilda raser, men använd er av Avelsdata så ser ni själva vilka raser som har en sjunkande registreringsstatistik i kombination med ökande inavelstal.

Vi kan väl kika lite enkelt på varför inavel är dåligt för aveln, populationen och den enskilda individen.

Den främsta anledningen till inavelns skadeverkningar är man dubblar på samma gener. Antalet olika genvarianter i individens arvsmassa begränsas, individerna och hela populationen blir mer och mer lika varandra och den genetiska variationen minskar. Både bra och dåliga anlag kan komma att dubbleras; de dåliga anlagen ökar risken för att mycket skadliga recessiva, s.k defekt- och letalanlag, ska poppa upp inom rasen. Andra anlag har egentligen ingen enskild dålig effekt men i dubbel uppsättning kan den samlade negativa påverkan på egenskaper som fruktsamhet, livskraft, tillväxt och immunförsvar bli märkbar. Det är om man försämrar de här viktiga egenskaperna som vi pratar om en inavelsdepression. Att man förlorar genetisk variation gör också att vi har mindre möjlighet att förändra saker genom avelsurva, men också att rasen/hunden får sämre anpassningsförmåga till förändringar i miljön.

Det betyder alltså att om man faktiskt fortsätter att para närbesläktade hundar med varandra så får vi färre och färre valpar i kullarna, färre och färre kullar på varje parad tik och dessutom så riskerar vi att få fram nya sjukdomar!

Visst är det på det sättet att vi har olika raser för att våra farfarfarfarsföräldrar ägnade sig år klassificerad inavel då de skapade våra raser. Då parade man far och dotter, mor och son och så vidare i flera generationer för att få fram den typ av hund man sökte, aovsett om det gällde mentalitet eller exteriör. Inavel gav oss våra raser, det är en sanning, men med detta kom också den minskade variationen inom genuppsättningen och man kan ju faktiskt med hjälp av sjukdomar återfinna släktskap mellan olika raser och ett gemensmat ursprung. Idag är det väl ingen som kan tänka sig att slå ihjäl en valp som inte ser ut som de andra, inte heller slår man ihjäl hunden son blir döv tidigt, blind tidigt eller som får diarréer alltför ofta. Nej, idag älskar vi våra hundar och vi vårdar dem och uppfödarna vill kunna använda sina avelsdjur. Våra farfarfarfarsföräldrar var säkert betydligt mer krassa. Hundar som inte fyllde sitt syfte togs bort och man kunde på så sätt ha en egen liten Darwinpool av gener. Survival of the fittest helt enkelt.

Idag står vi hunduppfödare för helt andra dilemman och vi gör bäst i att faktiskt se oss om efter lösningar innan vi springer vidare i samma spår som våra farfarfarfarsföräldrar. Idag ska vi föda upp friska, fria, sunda, uppskattade familjehundar som skall leva länge och glädja sina familjer. Iaf i minste tre år enligt Konsumentköpslagen om Dolda fel...men det är ett annat inlägg.

Idag åker mina två grabbar med sin farmor för att hälsa på sin faster och de två jämnåriga kusinerna på västkusten. Det är säkert en spännande resa för dem och en hel vecka blir vi alltså överskott på tjejer i huset, lilla snäckan får nämligen stanna hemma.

En gammal bild, men väldigt mycket lilla fröken i huset... 

En hel vecka med havsbad, krabbfiske, besök på Liseberg och allt annat kul man kan fylla en vecka med om man är 9 och 10 år gammal. Jag mins hur underbart det var att åka till min farmor och farfar som liten. Hoppas de får det bra mina killar! Emellertid undrar jag en smula över hur farmor ska fixa 30 mils resa i stekhet bil med överhypade killar och hur hon ska orka 8 dagar med 4 killar som har masspr av sommarlovsspring i benen. Nåja, det går säkert bra.

Jag ska få njuta av att bara vara med lilla Sockerfjäril, som äldsta brorsan kallar henne. Det ska bli roligt. En vecka till innan semestern, men med 27 grader utanför kan trimmet stundtals bli olidligt hett.

Riven i rörelse i Växjö 2008

Igår hade jag en stilig grå herre på besök på trimmet. Riven kom med matte Emilia för klippning och vi skrev alla papper klara. Nu är Riven deras och min bedlingtonsaga har fått sin definitiva avslut. Jag vet att han är djupt älskad, uppskattad och värnad om hos Helena och hennes stora familj. Att han dessutom helst bara vill gå hem då han träffar mig är en pluspost som visserligen skär en smula i hjärtat, men som ändå är ett kvitto på att Riven funnit sitt hjärtehem i Gislaved. Här finns ju också bedlingtondamerna Tindra och Tova samt dvärgschnauzerfröken Heven, så han är i gott sällskap!