Jag har skrivit ganska många inlägg om detta med inavel på den senaste tiden, mestadels beroende på att det är ett ämne som engagerar mig, men också på att jag inom just det här området finner att många uppfödare är okunniga eller ovilliga att sätta sig in i ämnet.

I många raser är antalet individer som brukas i avel redan allt för låg för att man egentligen skall kunna prata om något annat än att rasen har en inavelsdepression. Det betyder att rasen står och faller med uppfödarnas insikt i värdet av nya importer, inseminationer och utbyte av avelsdjur på andra sätt. I de riktigt numerärt små raserna är detta ett känt faktum beroende på rent praktiska skäl: det finns helt enkelt inga obesläktade hanar kvar i landet att para din tik med. Då måste man ju vända sig utomlands. Nej problematiken ligger nog störst hos de raser som dalat i popularitet och som faktiskt inte riktigt insett det ännu. Här fortsätter man gärna med sin linjeavel och tror sig kunna avla sig ur problemet på detta sätt. Det här är fallet inom en ökande mängde terrierraser. Jag vill inte peka ut några enskilda raser, men använd er av Avelsdata så ser ni själva vilka raser som har en sjunkande registreringsstatistik i kombination med ökande inavelstal.

Vi kan väl kika lite enkelt på varför inavel är dåligt för aveln, populationen och den enskilda individen.

Den främsta anledningen till inavelns skadeverkningar är man dubblar på samma gener. Antalet olika genvarianter i individens arvsmassa begränsas, individerna och hela populationen blir mer och mer lika varandra och den genetiska variationen minskar. Både bra och dåliga anlag kan komma att dubbleras; de dåliga anlagen ökar risken för att mycket skadliga recessiva, s.k defekt- och letalanlag, ska poppa upp inom rasen. Andra anlag har egentligen ingen enskild dålig effekt men i dubbel uppsättning kan den samlade negativa påverkan på egenskaper som fruktsamhet, livskraft, tillväxt och immunförsvar bli märkbar. Det är om man försämrar de här viktiga egenskaperna som vi pratar om en inavelsdepression. Att man förlorar genetisk variation gör också att vi har mindre möjlighet att förändra saker genom avelsurva, men också att rasen/hunden får sämre anpassningsförmåga till förändringar i miljön.

Det betyder alltså att om man faktiskt fortsätter att para närbesläktade hundar med varandra så får vi färre och färre valpar i kullarna, färre och färre kullar på varje parad tik och dessutom så riskerar vi att få fram nya sjukdomar!

Visst är det på det sättet att vi har olika raser för att våra farfarfarfarsföräldrar ägnade sig år klassificerad inavel då de skapade våra raser. Då parade man far och dotter, mor och son och så vidare i flera generationer för att få fram den typ av hund man sökte, aovsett om det gällde mentalitet eller exteriör. Inavel gav oss våra raser, det är en sanning, men med detta kom också den minskade variationen inom genuppsättningen och man kan ju faktiskt med hjälp av sjukdomar återfinna släktskap mellan olika raser och ett gemensmat ursprung. Idag är det väl ingen som kan tänka sig att slå ihjäl en valp som inte ser ut som de andra, inte heller slår man ihjäl hunden son blir döv tidigt, blind tidigt eller som får diarréer alltför ofta. Nej, idag älskar vi våra hundar och vi vårdar dem och uppfödarna vill kunna använda sina avelsdjur. Våra farfarfarfarsföräldrar var säkert betydligt mer krassa. Hundar som inte fyllde sitt syfte togs bort och man kunde på så sätt ha en egen liten Darwinpool av gener. Survival of the fittest helt enkelt.

Idag står vi hunduppfödare för helt andra dilemman och vi gör bäst i att faktiskt se oss om efter lösningar innan vi springer vidare i samma spår som våra farfarfarfarsföräldrar. Idag ska vi föda upp friska, fria, sunda, uppskattade familjehundar som skall leva länge och glädja sina familjer. Iaf i minste tre år enligt Konsumentköpslagen om Dolda fel...men det är ett annat inlägg.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man som uppfödare planerar en kull så är ju huvudsyftet att man ska få valpar, men bakom valet av vilken hane och vilken tik som ska användas är lite mer utförligt än att man bara väljer på slump. Jag tänkte jag skulle berätta lite grann om hur j...

Det börjar ju som bekant arta sig till valptider här hemma i huset på landet. Ayla har nu gått 4 veckor och Jenny som är hennes fodervärd rapporterar flitigt att man ser en liten putmage och att hon inte riktigt ännu vågar säga säkert att hon är dräk...

Det var länge sedan jag skrev i bloggen , det ska medges men jag hoppas i alla fall att den långa skrivkrampen lagt sig och att jag kan fylla bloggen med blandade inlägg igen.     Kloka Ayla som valp   Vi kan väl börja med det allra roliga...

  Bacon är en värdsvan resenär, vi har rest många mil ihop och jag har en stor trygghet i hennes mentalitet och hennes stora personliga trygghet. Hon bryr sig föga om ifall resan går via 20 timmar i bil till England och Cruft's eller via 3 timmars...

Vi var i Tyskland i helgen, jag och underbara lilla B. Givetvis var det show som stod på schemat och den här gången på Westfalenhallen i Dortmund. Westfalenhallen ligger mitt inne i Dortmund och har den stoooora fotbollstadion Signal Iduna Park som g...