Jag vet att det inte blir vår nu - jag vet att vi har vår i det här gudsförgätna landet tidigast i april, men jag hoppades så när vi hade töväder i en vecka.

Inatt har det ramlat ner en decimeter snö från himlen och det enda positiva jag kan finna är att det täcker fula gula kissfläckar i min trädgård. Tja, eller snögård kanske man ska skriva?

Oavsett vad så har jag nu bestämt vilken resrutt det blir till Cruft's. Vi kör ner till Hoek van Holland och därfifrån till England. Det betyder färja i 9 timmar, trots att Anna inte gillar vare sig hav eller färjor.

Jaja, det blev en kort morgonrapport iaf.

Jag är ju en sann workaholic. Jag älskar mitt jobb, jag är otroligt stolt över mitt företag och dessutom hävdar Jonas att jag är manisk. Kan det då bli annat än dunderskönt att få börja jobba igen?

Idag ska jag mjukstarta med fem härliga jyckar. Det ska bli skönt att komma igång i vårt nystädade trim, det är faktiskt riktigt riktigt fräscht igen. Ni kan bara föreställa er hur lång tid det tar att dammsuga och torka element, plocka ner armaturer, blåsa ur eluttag på päls, skrubba golv och väggar samt putsa fönster och köra Virkonlösning på allt. Tid tar det - men fräscht som bara den. Det är viktigt med att hålla en extremt god hygien, alla bord ska descinficeras emellan hundarna, badet ska städas mellan varje hund etc. Min största utgift för jobbet är faktiskt just städmedel.

Yihoo följer med första dagen idag och jag har köpt en egen mopp till hennes små pölar. Låt oss hoppas att de blir få. Mobilen satt på kvart över varje timme för utgång och kissning av liten valp, men olyckor händer ju ändå. Hennes mopp är dessutom en stilig Rosa Bandet-mopp.... Fröken Vit och Bit förtjänar ju det allra bästa.

Jag har hamnat i en del grublande gällande ideellt arbete och hur man kan mäta värdet av det nedlagda arbetet - för dig, för rasen, för klubben och för medlemmarna. Var ligger brytpunkten för när den nedlagda tiden inte renderar i positiv feedback längre? Tål att tänkas på.

Två divor som vet hur man snurrar sina mattar runt lillfingret. Tänk så härligt det är att de ändå tycker om varandra!

Sedan måste jag berätta en rolig anekdot som hände här i förmiddags. Yihoo och jag var på stan för miljöträning och möter en man som blev så glad att se henne. Han berättade att de försökt få tag i en bulle men att det var precis hopplöst att få tag i en. Så han säger lite frankt: "Så det blev en standard i stället." Jag blev grymt imponerad att han alltså såg att Yihoo var en liten mini, så jag frågade raskt vidare varifrån hans bulle kom. Han tittat häpet på mig och svarar "Nej nej, vi köpte en STANDARD hund istället: en golden alltså!"

så nu vet ni alla vad en standard hund är. Hur man kan gå från att fundera på bulle till att köpa en golden går över mitt förstånd, men huvudsaken är ju att man själv blir nöjd.

För många klubbar är det nu dags att avsluta verksamhetsåret och förbereda sig för årsmöte, nyval/omval/fyllnadsval. Det kan vara nog så jobbigt att sitta i valberedningen och i många klubbar har man svårt att fylla platserna. I vissa klubbar har man tydligen mer folk som har kompetens, arbetsmoral och intresse än man har plats för, vilket härligt lyxproblem. Fast jag hoppas att man i dessa få lyckligt lottade klubbar passar på att ändå knyta dessa arbetsmyror till sig och låter dem få vara en del i klubbarbetet ändå.

Min tid i CC Club går mot sitt slut och jag har avsagt mig omval. En period av arbete i en rasklubb är avslutat och jag går från min post fylld av nya kunskaper, nya bekantskaper, nya lärdomar och ett helt nytt synsätt på hur man kan bedriva sitt klubbarbete. tack för denna lärdom och stort lycka till med fortsatt arbete i klubben.

Extra spännande är det att ha engagerat sig i sin nya ras. SvBtk är min huvudklubb och här kommer jag lägga ner mycket av min föreningstid framöver. Det känns både spännande, intressant och givande. Att lära känna en ras gör man otroligt väl genom att engagera sig i klubbarbetet. I SvBtk har man dessutom en fantastisk tradition av att ha uppfödarmöten, ge ut böcker och på alla andra sätt vara en aktiv rasklubb. Uppfödarna har höga krav på klubbens alla funktioner så jag kommer att få lära mig allt i blixtrande hastighet. Då känns det toppen att ha en kompetent och välinsatt styrelse att luta sig mot.

Det kittlar rejält i utställningscentrat efter MyDogdagen och jag kunde inte hindra mig själv från att anmäla till ett par utställningar till, om inte annat så måste ju lilla Yihoo tränas.

Allt gott till er alla och håll tummarna för att den gula hunden kommer igång med sitt löp så att vi får våra labbevalpar under våren.

Fina, kloka herr Brun kom med oss till Finland för hans kloka matte Anna lät oss låna Bacons favorit-Kines...

Kika på honom här med mig i  snöret....

http://www.youtube.com/watch?v=rjW1fQnKQCs&feature=player_profilepage

Bacon har varit med mig, Anna, Ruben och puffen Dolly på utställning i Göteborg. Vi tog vårt första cacib, tredje cert, tredje BIR. Kanongrisen min!

Sötnosen Yihoo fortsätter charma oss alla.

Vilken lycka! The Kennel Club skickade vårt ATC-nummer igår via mailen och imorse kunde jag alltså fylla i Bacons anmälningsblankett digitalt. Min älskade lilla minigulla ska delta på den mest prestigefyllda hundutställningen i världen. Jag ska få visa min älskade lilla minigris fören engelsk rasspecialist som dessutom ÄLSKAR färgade bullterriers.

Det känns vidunderligt häftigt och jag har massor, massor med fjärilar i magen. Tur att både nanny Anna och Jonas ska med och hålla ordning på oss.Så ni som ska dit, se oss äntra ringen i special juniorclass...

Jag och Bacon på Cruft's!

Anna och jag är orädda resanden och tillsammans har vi nog lätt kört till Australien och tillbaka om man ser på antalet mil och antalet timmar vi spenderar i bilen. Den här gången var det dags att med alla tillstånd, papper och annat hårt hållna i handen passera broarna över till Danmark och i Danmark. Allra längst bort skulle vi, till Vildbjerg strax nordväst om Herning. I Vildbjerg bor nämligen Torben och Vanessa med härliga australiska importen Nova, Speiread Mega Sweet. Hos dem finns också en standardtjej Millie, från kennel Emred och en härligt substansfull Elliott, en minibullkille från speiread, Speiread Jaw Breaker. men allra allra mest längtade jag förstås efter att få träffa min underbara lilla tjej: Desertorchid. Ni har sett henne på bloggen innan och nu fick jag se henne i verkligheten.

Givetvis var allt som det skulle och medan pengar bytte ägare så blev jag ny matte. Matte åt en liten vit minitjej med toppstamtavla och ett humör vi kommer ha att göra med. Vilken liten skojig hund, svansen i topp, huvudet på skaft och egensinnig ända ut i den lilla vita svansen.

Resan hem gick bra och med ett par små pitstops, så kom vi så hem och kunde möta vår flock av barn och hundar. Låt oss säga att Bacon var lagom imponerad.... Nåja att bli storsasyter är en process och utställning i Göteborg i mattes ömma famn kanske ska kunna blidka hennes åsidosatta ego en smula.

Bilder kommer förstås, men först ett stort tack till mitt underbara ressällskap Anna och allra mest till mamma Nova med familj för att ni skickade en taeve som är smug som et stierneskud till oss!!!