Jag ser fram mot att få ha smått i huset igen. Förra labbekullen blev ju bara en kille, visserligen en hejdundrande fin Hasse, men ändå. Den här gången hoppas jag att vi kan få till en mer rejäl kull. Hayley ska progesterontestas under torsdagen för att se vilka dagar som kan vara bäst lämpade för att besöka kavaljeren i Skåne. En spruta för att motverka herpessmitta ska veterinärbesöket också innebära. Vi vill satsa allt på att vårens valpkull ska få bästa start.

Tänk så mysigt att få ha en hel lång sommar med sin valp. Och vilken tur jag har som kan få njuta av valpar i sprudlande vårgrönska med alla möjligheter till att utforska omvärlden och öva rumsrenhet.

Äntligen löper lilla fina fröken gul, alias Gulia, alias Hayley men med rätta namnet Skybar Dekadance. Och vi har ju redan hittat tokstilig, toksmart samt lång och mörk främling för henne att ha en eller ett par dater med. Hayley är inte ett dugg modest utan går direkt på third base. Dessutom spelar hon helst på bortaplan, så ett par resor ner till Skåne får det nog bli.

Labbevalpar - det är underbara saker det!

Hayley som liten knodd...

Ser fram mot att uppdatera hemsidan med dessa planer.

Ingen text idag, bara foton på det bästa som finns: mina minibullor.

Jag har skrivit många inlägg om hur uppfödare ska agera sinsemellan, jag har skrivit inlägg om hur uppfödare kan/bör engagera sig i sin rasklubb, jag har skrivit inlägg om vad man som uppfödare bör tänka på när man bedriver sin avel och jag har skrivit en hel massa om uppfödarens roll överlag. Ändå känner jag att jag har missat en väldigt stor bit: nämligen relationen och förtroendefrågan mellan valpköparen och uppfödaren.

Valpköparen lämnar ett stort förtroende till uppfödaren då man med sitt inköp av valp inte bara köper en dyr vara utan också en livskamrat och familjemedlem. Genom att erlägga sin köpeskilling så talar valpköparen om att det finns just ett förtroende för uppfödare att hos Dig vill jag köpa valp. Valpköparen tror på uppfödarens mål och idéer, tycker om avelsdjuren man träffat och slutligen har man funnit en valp som man vill dela livet med. Det här är stora förtroenden eftersom man inte bara vill ha en hund vilken som helst, då kunde man ju köpt en spansk hittehund eller tagit en omplaceringsjycke på Blocket, utan man har som valpköpare lagt ner tid och omsorg för att ge sin valp och den gemensamma framtida relationen de bästa förutsättningarna. Man vill ha en frisk valp, man vill ha en rastypisk valp, man vill ha en valp som passar in med familj och livssituation och allt detta tror man sig ha hittat hos just en uppfödare.

Min erfarenhet är att det är just detta förtroendet som är den absolut bästa grogrunden för en lyckad relation mellan den nya familjen och valpen. Med trygghet i uppfödaren och med bra val gjorda, så vågar man diskutera problem under uppväxten, sjukdomar eller andra saker under livets gång för att slutligen berätta om det sista farvälet i hundens liv.

Om man som uppfödare inser detta stora förtroendet och behandlar det med stolthet, glädje och respekt så kan man få den där genuina nära kontakten som är så givande. Man måste också respektera och inse att vissa hem bara vill få hem sin valp och är helt nöjda med den relation man hade innan hämtning och då får man som uppfödare hoppas på att man skulle hört av sig ifall det blivit problem, detta eftersom man gjort sitt bästa för att skapa en grund av förtroende redan tidigare.

Men om man som uppfödare inte inser att det största förtroendet INTE ligger i det hem som valpköparen ger hunden, då har man halkat lite snett. Det är valpköparens förtroende för uppfödaren som ger hunden ett långt, varaktigt och kärleksfullt hem: inte tvärtom! Visst ska man som uppfödare vara noggrann med valet av hem till sina små, men då valet är gjort är det förtroendet från valpköparen som ger den uppfödda hunden det goda hemmet. Ansvaret att ha en god relation med valpköparen ligger faktiskt hos uppfödaren, inte tvärtom!

En bra relation behöver inte vara fylld med julkort, valpträffar, månatliga mail eller hembesök: även om allt det givetvis är supertrevligt. En bra relation kan vara tillitsfull, meningsfull och ömesesidigt respektfull trots att man sällan träffas: eftersom den bygger på ett förtroende.

Jag berättar för ALLA mina valpspekulanter att om de inte gillar mig(eller någonannan uppfödare) innan de lägger upp degen på köksbordet, hur tror de då att relationen kommer se ut då man får eventuella problem i sitt hundägande senare?

Jag är ingen perfekt uppfödare, jag har valpköpare med vilken jag inte har just den där nära givande kontakten och jag har valpköpare som jag tappat kontakten med av olika anledningar. Jag önskar dock att jag hade tänkt lite mer på mitt eget ansvar för relationen innan det verkligen var för sent. Kanske kan det här inlägget ge någon annan uppfödare en tankeställare och insikten i vems förtroendet det är som utgör det verkliga värdet i en långvarig relation för hundens bästa.

I min lokala tidning finns det möjlighet att göra sin röst hörd i allehanda frågor, och tyvärr är kamphundsfrågan ständigt aktuell. Den har blivit särskilt infekterad i Växjö tätort eftersom en liten hund blev ihjälbiten av en amstaff-korsning. Att lokala bostadsbolaget gått ut med skrivelser att det är förbjudet med kamphundar i deras lägenheter har inte gjort det hela mindre infekterat. Senaste inlägget kom ifrån Siv Berg och jag väljer att återge det i sin helhet:

Lobbyn 2011-02-12 | Uppdaterad 2011-02-12

Annie Brickman raljerar om mobbning mot kamphundar och jämför med rasism bland oss människor. Hon ironiserar också genom jämförelsen att förbjuda ”farliga” hundraser med att förbjuda vissa människor från att få barn.
Vi är överens om att förbudet inte fungerar bland oss människor, men människan är en högre stående varelse i vår skapelse, och att förbjuda kamphundar måste väl vara enklare.
Vi kan aldrig garantera att få ansvariga hundägare. Det är alltför lätt att som förälder vekna inför barnets vädjan om att skaffa hund.
Ingela Wik, som under flera år arbetat med hundägarutbildningar, skriver om besvikelsen och frustrationen ”ibland förtvivlade hundägare som inte längre har kontroll på sina hundar.” Jag tror som någon nämnde på licenskrav för alla hundägare. Ingela skriver också mycket klokt ”Inte alla raser är anpassade för ett liv i vårt samhälle som det ser ut i dag,” men hon tror ändå inte på förbud mot farliga raser.
Alltför ofta händer det att människor och hundar blir bitna. Har man någon gång själv blivit biten av en hund, eller har varit med om att den biter ett barn i halsen och vägrar släppa greppet, eller sett hur en kamphund biter en mindre hund i nacken och ristar livet ur den, ja då diskuterar man inte i det syftet som dessa debattörer gör. Som Annie Brickman skriver om alla hundar,”När den väl bitit är det för sent.”
Ingela Wik skriver ”Vi behöver respektera dem som är rädda för hundar dels genom att föregå med gott exempel genom god grundlydnad på våra hundar oavsett storlek och ras och dels använda koppel på dem.”
Det låter så bra, men återigen vi kan aldrig garantera att få ansvariga hundägare. Båda dessa debattörer visar mellan raderna i sina debattartiklar att de innerst inne förstår problemet med kamphundarna, så jag föreslår ett förbud mot vidare avel av dessa hundraser.

SIV BERG

Farliga kamphundar, Bacon och Yihoo

Givetvis fick hon svar i kommentatorsfältet och nu av något så ovanligt som en lokal politiker från grannkomunnen. Ni får själva läsa vad han skriver: (Jerker Nilsson(v))

Den här polemiken går bara runt och runt och runt. Total oförmåga att förstå och respektera varandras tankegångar, erfarenheter och förslag på lösningar. Istället för att faktiskt skaffa sig lite insikt så fortsätter man slå vilt på trummorna, från båda håll. Kamphundförespråkaren försvarar sig ofta med att DERAS hund är så snäll och att det minsann finns andra hundar som bits, fast då är man snabb på att peka ut särskilda raser som vanliga "bitare". Att man sedan i nästa mening hävdar att det är den enskilda hunden och hundägaren som är ett problem och inte en ras, glömmer man helt sonika bort då man pekar finger åt andra rasgrupper för att freda sitt eget. Ta-inte-mig-ta-dem-istället. Bockarna Bruuse är tydligen en fungerande teknik???

Förbudsivrarna pratar om kamphundar som om det ens vore en rasgrupp eller specifika raser. Man pratar om förbud av raser med utgångspunkt i en helt subjektiv bedömning utan någon form av kynologisk insikt och vevar svärdet med utgångspunkt i det trygga samhället. Man tror faktiskt att ett förbud mot enskilda raser fungerar, trots att Norge precis håller på att avskaffa sitt sådant förbud eftersom det visade sig vara tämligen meningslöst. Raserna som skrivs ut som mördarhundar är inte sällan amstaff,pitbull, staff, bulle och rottis. Frågan jag ställer mig är hur vi gör med alla korsningar däremellan?

Jag har ingen lösning - jag har nämligen svårt att se ett reellt problem. Visst är det tragiskt när hundar slåss och den lilla hunden hamnar i en dödölig utgång av det hela. Oerhört tragiskt, absolut. Men jag tycker det är lika tragiskt hur jag än förlorar min hund, otroligt fler hundar KÖRS ihjäl än bits ihjäl. Vilka bilsorter ska vi då förbjuda? Och varför kan man inte hålla sin hund i koppel, alldeles särskilt om den har ett utseende som får folk att relatera till kamphund. Vi som har dessa raser måste vara så otroligt mycket mer noggranna med vår hantering än tant Greta med innekissande, hanhundsaggressiva, barnnypande chihuahuan Torkel.

Kan vi inte bara försöka hålla sams?

Idag ska jag få fira världens bästa Anna, ja hela helgen ska vi fira faktiskt. Roadtrip och trevligt sällskap - hur mycket bättre kan det bli?

Igår kom mina papper från Crufts. Nej, förlåt, Bacons papoper från Crufts. Jag som brukar vara lite så där halvslarvig med att läsa PM, satte mig med en kaffekopp och plöjde hela bibban av info.

Det börjar kännas verkligt nu, bara 1 månad kvar. Jag ska minsann ringa och boka tid för avmaskning och fästingpiller redan nu. Det ska vara gjort mellan 24 och 48 timmar innan vi får kliva på båten i Hoek Van Holland. Dessa regler....

Alla vet att det förekommer konkurrens mellan företag, att detta ofta leder till förmånligare priser, bättre service och större utbud för oss kunder är en av marknadsekonomins stora fördelar.

Konkurrens brukar innebära att de konkurrensutsatta företagen blir innovativa då det gäller att skapa nya lösningar för att kunna få nya kunder eller behålla sina gamla. Kort och gott företagen blir bättre! Bättre för sig själva, bättre på produkten/tjänsten de säljer och bättre för kunderna. Konkurrens är bra saker!

Kollegor är också bra, de gör att vi har någon att dryfta arbetsspecifika frågor med. De ger oss en känsla av samhörighet och med bra kollegor kan man utvecklas i sitt yrke. Bra kollegor kan göra hela jobbet meningsfullt eller åtminstone skänka den där trivseln som gör att man står ut med det trista som jobbet också innehåller.

Hunduppfödare verkar resonera helt annorlunda! Kanske beror detta på att hela tjänste/produktesegmentet är känslostyrt?

Istället för att låta konkurrensen slipa din kunskap, din strävan efter en god uppfödning och en fin kontakt med valpköpare och rasintressenter så ser man en ökning av antalet uppfödare som ett hot. Man gör allt man kan för att hitta på hinder för dessa nya uppstickare på marknaden. Man provar med regelverk starkare än Öst-Berlins gatulagar, man provar med regelrätt smutskastning där nytt blir ett skällsord och hedenhösa-gärningar inom rasen höjs till skyarna som det enda rätta.

Kollegor på Sandvik

Lyckas man fortfarande inte brösta upp sig tillräckligt och skrämma bort dessa uppstickare, som nya uppfödare utgör, så har man två helt säkra kort att spela: "det-är-minsann-inte-så-lätt-att-vara-uppfödare-det-är-både-dyrt-slitsamt-svårt och-rent-av-vidrigt-hemskt"-kortet. Detta kort är faktiskt ganska underhållande eftersom det faller på sin egen uppbyggnad: OM det vore så hemskt att föda upp, varför gör du det själv då? OM det vore så svårt att föda upp, varför är du då så rädd för konkurrensen, OM man inte kunde tjäna pengar på det varför tar du ens betalt för dina valpar och är rädd för att förlora valpköpare????

Nästa kort är: "Du-har-ingen-kunskap-eller-erfarenhet- så-du-är-inte-seriös-själv-hade-jag-minsann-en-mentor-som-gick-i-god-för-mig"-kortet. Klockrent spelat, eftersom seriös tydligen är det finaste man kan vara. Seriös blir man om man fött upp rasen länge, helst typ hedenhöslänge. Ett bra kort eftersom det ställer en själv i stark position samtidgt som man kan döma ut någon annan. Dessutom skapar det en känsla hos andra uppfödare att de inte vill bli utdömda som NYA oseriösa så det ställer sig på samma flank för att slippa utpekandet. Spännande är också resonemanget om mentorer: för deras egen mentor är alltsom oftast en uppfödare daterad annu dasumal som varken hade insikt i inavelsproblematik, effektiv avelsbas, DNA-test utan som kort och gott hade turen att föda upp hundar som vann! Nytt är farligt och om inte annat OSERIÖST!

Jag hoppas verkligen att nya uppfödare vågar ringa mig om råd, vågar orda om saker de funderar kring på forum och i bloggar. Jag hoppas kunna nå ut på uppfödarträffar, årsmöten, i klubbtidningar och vid ringside: våga fråga - förhoppningsvis lär vi oss båda något då vi letar svaren tillsammans.

Världens bästa kollega!

Några av mina allra största "kunskapsmoments" inom avel, uppfödning och sjukdomar har jag haft med Anna: en 22-åring som fött upp 2! kullar. Kunskap hänger inte på egen erfarenhet, det hänger på insikt, intresse och viljan att vilja lära! Välkomna våra nya uppfödare, stötta dem, lyssna på dem och låt dig själv få ta till dig nyheter och tankegångar, på så sätt berikar vi vår avel: genom delad kunskap och tilltro till varandra, som kollegor och inte konkurrenter!