Inne i hundrummet, precis i anslutning till vårt stojiga kök, har Hayley sitt krypin. 2 pallkragar ovanpå varandra med ett mjukt lager av trasmattor och vetbeds utgör den där lilla vrån av världen där vårens fina G-kull får börja använda sina tassar, sina nosar och så småningom sina ögon.

Det känns bra att så många av dem redan har väntande och längtande familjer. Nu har ju ett par av dem inte bara stamtavlenamn utan också namn som de ska kallas för. De blir så otroligt mycket mer personliga för mig som uppfödare då de får namn, det är därför som jag ALDRIG kallar mina valpar för något som ägaren inte själv valt. Glädjen i att döpa sin valp är bara ägarens.

Just nu vet jag att en av de gula killarna fortfarande letar efter ett hem till sig... Han vill nog gärna ha ett aktivt hem där han kan få apportera, vara med och bli älskad, precis som de hem som hans syskon har som väntar.