kennelskybar

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Hanne Winninge - 15 september 2011 05:27

De senaste veckorna har det liksom hopat sig händelser, konversationer och läsglimtar som allihop på ett eller annat sätt rör regler, lagar och rekommendationer. Det har fått mig att tänka lite grann till hur man kan ställa sig till saker och hur man kan välja att förhålla sig till alla dessa paragrafer som finns.


Jag tänker inte upprätthålla mig vid rekommendationerna om damers klädsel vid badmintonmästerskap, eller lagar om stängselbyggen. Inte heller tänker jag filosofera mer om vilka regler elektriker behöver följa i sin branscorganisation. Nej jag håller mig till det jag kan: hundar och hundverksamhet.


Det finns lagar om hur man får hålla hund/djur i Sverige. Det är djurskyddslagar och givetvis finns det då underliggande bestämmelser som styr hur detta ska kontrolleras. Sum uppfödare/hundägare är det din skyldighet att ta reda på vilka mått som gäller för rastgårdar, valpboxar, hundrum etc. Du måste känna til hur dräktiga djur får transporteras och på vilket sätt du får avla för att inte bryta mot Sveriges lagar.Ibland blir saker lite konstiga, men syftet är i alla fall att djur i Sverige ska skötas på ett bra sätt, sett ur djurskyddslagstiftningens perspektiv.


Om du är medlem i SKK-organisationen så har du också fler bestämmelser och regler att rätta dig efter. Vi börjar med SKK:s grundregler som alla medlemmar ska vara införstådda med. I dessa regleras till exempelvis uppförande vid prov, hur man får bedriva avel samt hur beslutsordningen ser ut inom organisationen. Är du dessutom med i en ras-eller specialklubb så finns det med största sannolikhet rekommendationer om hur man ska planera sin avel inom just den specifika rasen, t.ex RAS och valphänvisningsregler etc.


Alla de här reglerna, lagarna, bestämmelserna och rekommendationerna har du skyldighet att själv ta reda på och hålla dig á jour med. Man kan inte använda okunskap som ursäkt för att boxarna är för små, inavelsgraden för hög, tiken för ung eller något annat regelbrott man gjort. Med alla dessa regler/lagar/rekommendationer från så många olika organisationer och klubbar så vill det till att man har ett genuint intresse för föreningsarbete om man ska föda upp hundar. För det räcker inte med att läsa lagen om djurskydd, SKK:s grundregler eller de nya tävlingsbestämmelserna. De är våra styrande dokument men för att få den hela bilden över rekommendationer och utvecklingen inom hundvärlden så behöver du följa din rasklubbs arbete, din specialklubbs arbete, central SKK:s arbete, både i CS och de olika kommittéernas arbeten. Visst kan du skriva och fråga om nyheter, men det allra enklaste är ju faktiskt att följa arbetet genom protokollen. Om du tar för vana att alltid läsa protokollen från dina klubbars olika styrelser och kommittéer, så är du alltid insatt i nya regler/förhållningssätt/rekommendationer och kan veta att du gör ditt allra bästa för att ha koll på vad som händer.


Visste du t.ex att liggplatsen för hunden i hundgården ska vara minst 50 cm men HELST hundens mankhöjd? Visste du att utställningsdomarna fått sig ålagt att se efter att hundarna på utställningen ska ha sina morrhår kvar? Visste du att FCI hade möte med sina medlemsländer om exteriöra överdrifter i samband med den europeiska vinnarutställningen i Leeuwarden? Visste du att man numera kan tävla officiellt i rallylydnad? Visste du att man inte får para två hundar som båda är kända BÄRARE av merleanlaget med varandra?


Jag älskar protokoll, de ger mig insikt och de ger mig möjlighet att redan tidigt i beslutsprocessen kunna göra min röst hörd. Besök hemsidor, webbplatser och ta del av informationen - det är inte bara roligt och informativt men det gör dig säkrare på att du till bästa förmåga uppfyller alla de krav som ställs på dig!

Av Hanne Winninge - 12 september 2011 06:04

Jag hade ambitioner för dryga vecka sedan att jag skulle börja blogga lite mer frekvent.  Hösten är en underbara årstid för min kreativa skaparsida och det är nu jag brukar spruta ur mig artiklar, noveller och all sköns blogginlägg. Men så blev det ju inte, för det fanns saker som hamnade emellan.


Min äldsta son råkade ut för en ofattbar olyckshändelse och hela de senaste dagarna har helt kretsat kring honom och hans mående. Han stod i vägen för kompisens golfswing då de låtsasspelade lite här hemma. Kraften i en järnklubba är förödande. Ruben säger fortfarande att han blir så rädd av det minnet att han får ont. Järnklubban träffade honom efter tillslaget på bollen och försköt hela hans vänstra ansiktshalva 1 cm i sidled. Multipla frakturer och en pussel av små små benbitar i och runt ögon och näsrot.

Ambulans till sjukhuset och röntgen och väntan i timtal. Slutligen sydde de och tejpade ihop honom och skickade plåtarna på remiss till MAS och Dr Hilmi Desai, som är specialist på just rekonstruktiv ansiktskirurgi.


   


Jag följde med Ruben när till Malmö för operation och dr Desai var en fantastisk man som verkligen kunde förklara för oss vilken tur vi hade som ens hade en son i livet och vilket mirakel det är att han har full syn på båda sina ögon. Efter 26 år som rekonstruktiv kirurg hade han aldrig sett värre skador på de här ansiktbitarna. De var alldeles häpna över att han var så pigg, mådde så bra och kanske var det just detta som gjorde att operationen i tisdags blev så framgångsrik. 3 timmar pusslade de med hans anikte och jag ser nu nästan en vecka senare att resultatet är fantastiskt. Han svullnad har börjat försvinna och i det stora hela ser det ut som Ruben - min älskade son.


Han har varit en sådan hjälte genom hela det här. Inga klagomål över väntan, inget gnäll över otaliga blodtryck, blodprov, mediciner eller förflyttningar. Han har bara lugnt accepterat det hela, en enda liten svacka hade han då vi kom ner till barnkirurgen i Malmö och dagen innan operationen. Men är det konstigt att man önskar att det inte hade hänt? Det önskar jag fortfarande.


Nu vet ni iaf, varför jag inte skrivit om något. Men jag ska skriva ett inlägg om regler, lagar, rekommendationer och mina tankar runt dessa. DET vill jag göra, så det blir ikväll eller imorgon. Nu ut med mina hundar, hösten ger utrymme för friska morgonpromenader. Jo just det. Bacon var visst i Holland och tog 2 Bästa tik med 3 cert och vann sin klass på Eurodog. Småsaker i sammanhanget men ändå.

Av Hanne Winninge - 30 augusti 2011 06:04

Det här blir ett trassligt, drastiskt och extremt generaliserande blogginlägg. Jag har aktivt försökt att polarisera mina tankar för att få dem lättare att följa, livet är förstås inte riktigt så enkelt och det är alltid mycket lättare att kategorisera andra människor än sig själv. Det är inget illa ment, utan bara tankar som snurrat länge i mitt huvud och som jag behöver få utlopp för. Med denna långa brasklapa så sätter jag tänderna i uppgiften.


Våra hundar har vitt skilda ursprung, om man med ursprung menar användningsområde, historisk tillblivelse, geografiskt område osv. Att detta har gjort hunden till vår planets mest diversifierade art är helt och hållet människans förtjänst och kanske är det ur vår önskan att rättfärdiga detta skapande som vi hittar orsaker till att förklara varför just den egna rasen är så oerhört speciell. Det är nämligen så, hundmänniskor anser alltid att den egna rasen är mer speciell och mer unik än alla andra. Hundarna är personligare, visar större prov på egenskaper/utseende som skiljer dem inte bara från andra utan också inom den egna populationen.  En bedlington terrier skiljer sig inte bara extremt mycket från resten av terriergruppen, är man uppfödare av rasen tycker man också att det är extremt stor skillnad mellan hundar från USA mot England och t.o.m från olika kennlar i vårt eget lilla land. För mig är det enkelt att bara titta på en hund i rasringen och jag kan säkert med 90% säkerhet tala om för dig vilken kennel hunden härstammar från, baserat på klippning, typ, päls och temperament. Bedlington är SÅ unika!!!! Bullshit! Bedlingtons är inte ett dugg unika och inte är de särskilt olika varandra heller. Det är min erfarenhet, det är mina ögon som ser skillnaderna och fokuserar på dem INOM rasen medan om någon utomstående frågar om rasen så blir bedlington plötsligt en betydligt mer homogen grupp som innehar egenskaper, beteenden, utseende som gör dem till en grupp av hundar som särskiljer sig. Förstår ni min utgångspunkt?


Det är denna önskan om att betrakta den egna rasen som unik och den egna individen som den mest unika som på något sätt måste vara drivkraften bakom en massa hanteringsfrågor/uppfostringsfrågor jag ser folk bemöta med sina hundar. Jag ska ta exempel igen:


1.) Rottweilers är en ras som ska vara kraftfull såväl mentalt som fysiskt. Den ska vara modig, redo till försvar och den ska "stand it's ground". Med detta kommer förstås att man kan förvänta sig små uppbubblande utbrott av aggression. Sålunda är det aggression/försvarslust som ägaren ser och tolkar hundens morrande som. Hunden som spänner upp raggen och stint stirrar på grannens förbipasserande labrador. Härvidlag kan ägaren agera på två sätt: a) En rottweiler ska också vara en väluppfostrad brukshund som ska lyssna på vad ägaren säger och med detta i bakhuvudet så korrigerar hundägaren hundens beteende. b) Rottweilern är en gårdshund som ska få vakta sin gård och man ser rottisens ilskna skällande och rusande längs med staketet som en naturlig handling för rasen och låter den därvidlag hållas och stänger dörren trygg i sin förvissning att gården är vaktad!!


2.) Bullterriers är envisa, tjockskalliga, egensinniga clowner som bara gör det som de själva vill. De är maniska på gränsen till OCD. Alltså ser bullterrierägaren det som ett utslag av bullens stora personlighet då den tjurnackat vägrar att gå mer och sätter sig som en padda mitt på vägen. När bullterriern timme efter timme jagar sin boll/solkatt/svans så är det "bara" så som bullar är. Inget man noterar som ett problem, men nog är det ett problem? Detta även om det är typiskt för rasen.....Precis som vaktandet är naturligt för en rottis....


3.) Chinese Cresteds är små dvärghundar som ägarna gärna vill klassificera som urhundar snarare än dvärghundar med sällskapssyfte. Urhundar får nämligen vakta sitt hus, sin gård, sin flock  och sin ägare med morrande och skällande, åtminstone är det den försklaringen jag mött mest frekvent. Kinesers ägare ser inte heller samma sak hos sina hundar som rottisägaren ser hos sin rottis när de stirrbligar på ghrannens passerande labrador. De ser inte uppbubblande aggressioner. De ser rädslor och osäkerhet. Hunden kastar sig i utfall ut i kopplet eller attackerar burens väggar för att den är rädd och osäker. Självklart blir då handlingen ägaren utför helt annorlunda. Aggression kräver ju en helt annan hantering än rädsla. Så kinesen som kommer med svansen mellan öronen och gör utfall är rädd och behöver få en egen plats där andra inte stör trygghetszonen, medan rottisen med största säkerhet får en reprimand för sitt beteende eller åtminstone elaka blickar från resten av världen.


Är det så enkelt? Att i vår önskan att ha den unikaste hunden med de unikaste rasegenskaperna hittar vi också den infallsvinkel på beteenden som gör att vi väljer olika uppfostringsmodeller?


Jag ser det här väldigt tydligt när människor har sina valpar. Man har läst så mycket om rasen och lyssnat på uppfödarens allt prat om det unika och speciella att man glömmer bort att den lilla valpen först och främst är just en hundvalp av arten hund. En hundvalp som har samma naturliga beteenden som en varg, om än i mycket modererat upplägg. Den lilla valpen är dessutom så söt så den kan inte riktigt ges samma regler som den vuxna hunden. Den visuellla bilden av hunden påverkar oss, det är svårt att vara krävande och sträng mot en vit fluffig westievalp som bara "bits på lek". Kanske är det lika svårt att inse att rottisen faktiskt ÄR osäker eller att kinesen ÄR aggressiv? Baserat på våra egna bilder av rasen och det vi tagit in på andra sätt?


Vad finns det för generaliseringar om hur DIN ras är? Vilka problem är utslag av rasens UNIKA egenskaper och egentligen alltså inge problem utan raskaraktäristika? Tänk efter, det var en intressant resa för mig.


Av Hanne Winninge - 29 augusti 2011 06:31

Ibland är det så att det kan ta emot i skrivandet, så har det varit ett tag och då blir det helt enkelt inget bloggande. Jag förstår att det kan vara trist för mina läsare, men eftersom jag skriver mer för mig själv och för att bibringa klarhet i alla snurrigheter som försiggår i min vindlande hjärna än för att underhålla min förvisso väldigt trevliga läsekrets, så struntade jag i att blogga när det kändes motigt. Men nu känner jag mig sugen igen!


 


Jag ska börja med att ge en kort resumé av sommaren 2011. 4 veckors semester med båt, Blekinge skärgård, dagsutflykter, god grillmat och stadsfestivaler har varit en lisa för själen och jag ser fram mot höstens alla aktiviteter. Tack till underbara svärmor som passade grånästa Space och tack till Jenny för att du hade min gula klättermus Hayley. Katten Socks fann sig väl tillrätta på kattpensionat medan vi andra njöt av Hanö, Tjärö, Tärnö, Ekö, Funkö, Harö och alla de andra ljuvligheter som finns i och runt Ronneby. Jonas styrde som vanligt oss med säker hand runt alla öar. Jag kan inte segla och det känns så otroligt tryggt att vara med Jonas på båten. Lugnt, metodiskt och med enorm kompetens löser han alla de saker man kan träffa på under våra seglatser. Med en eller ett par bag in box att avnjuta i varma solnedgångar är minnen för livet. Romantik i min smak: svettig, saltstänkt i slitna jeansshorts och bikinitopp med tillhörande valkar och fortfarande få känna sig som kvinnan i hans liv. Jag är lyckligt lottad på många sätt.


Ruben har vuxit och blivit så stor den här sommaren. Han är klok som en bok den pojken och även om han har sin fars grubblande sinne, så är det något särskilt med min förstfödde son. Han som alltid ställer upp, som man alltid kan lita på och som allt sedan födseln varit en så otroligt filosofisk liten individ. Jag hoppas att han som begynnande tonåring fortfarande känner att jag kan få finnas i hans liv och ta del av hans tankar. Han är fin och jag är så stolt över honom.


 


Knas-Adam bestämde en bit in på sommaren att han ville prova att vara flintis. Sagt och gjort. Vi rakade med hyvel bort allt hans guldbruna hår. Med kaxig attityd har han mött sommaren med sitt stora leende och gröna ögon. Smidig som en säl har han dykt och bekantat sig med vattnet i år. Pojken med EQ:n som redan vid snart 10 år fyllda får sina skolkamraters mammor att rodna lätt när han riktar sin uppmärksamhet mot dem. Sin fars son skulle jag tro, men barnet jag har mest gemensamt med. Ilskar, rädsla, lycka, frustration, stress eller kärlek - allt lika tydligt och med samma intensitet. Adam är en känslomänniska som sin mamma, men med fantastisk EQ. Varmhjärtad och full av omsorger!


Sofia är en stark unge. Hon är stark som få. När Adam en gång klagade över vikten på hundmatsäcken så suckade bara Sofia böjde på knäna och kastade upp 15 kilossäcken på axeln och gick. Hon är 7 år gammal! Hon gör 250 situps på raken och är den enda i familjen som kan göra chinups tills någon säger stopp. Hon är nog inte så flickig heller min Sofia, eller är hon det? Hon tycker om att ha mammaSpa med mig. Tvätta hår, göra inpackningar, måla naglar och sådant. Så lite kanske. Jag upptäckte under sommaren att hon tänker i bilder. En så spännande utmaning det kommer bli att lära henne saker teoretiskt. Om bokstaven A ÄR Adam och bokstaven F är Felicia ja då förstår jag att ordet PRIVATSKOLA blir full av folk som trängs och inte alls kan ljudas fram. Har aldrig sett det synsättet hos ett barn. Jättehäftigt!


 


Hundarna då? Jag har fått rapporter från nästan alla av mina valpar och det verkar gå som på räls. Bilder har anlänt från Gizmo, Skarv och Ayla, Bosse får jag se på FB och Billy hoppas jag få möta IRL alldeles snart.


   


Min egen bulla har varit en fantatsisk rasrepresentant i årt. Som allra första miniatyrbullterrier i Sverige vann hon terriergruppen i Norrköping. Över 4000 anmälda hundar och en superstark terriergrupp som vanligt. Lilla WW-11 SEV-11 Bulliebompa's Gill Sans showade sig hela vägen fram till gruppsegern för Mr William Devillenueve. Tårarna rann och skrattet bara bubblade fram. En underbar dag och en underbar eftermiddag som jag fick dela med Anna och många många andra. Bacon är och förblir mitt hjärtas hund och jag glädjs så åt henne. Lilla Yihoo har fått debutera hon med. Hon vann juniorklassen med CK på svensk vinnare och blev 3:a bästa tik med reservcert på sin första show. Vilken fin officiell debut. Nu längtar vi efter EuroDogshow och kampen om EuW-11!!


 


Jag har en tanke om uppfostran och sätt att se på hundars mentalitet utifrån ras som jag gärna vill dela med er alla. Kan det få lov att anstå tills  imorgon?

Av Hanne Winninge - 21 juli 2011 20:40

men jag kan inte det. Jag kan inte det eftersom min hjärna är helt fyllt av motstridiga tankar som jag inte kan får ordning på. Det har blivit så mycket input att jag skulle behöva göra lite output. Var bättre än i min EGEN blogg?


Jag har haft en hel del läsning att sätta mig in i. Miniatyrvärlden är ny för mig och även om jag börjar ha hyfsad koll på hur den svenska minivärlden är uppbyggd, så har vi ju den internationella världen, där inte minst rasens eget hemland har stor möjlighet att påverka saker.


På det internationella forumet så finns det en pågående debatt om storlek och interbreeds. Interbreeds är alltså när man korsparar bullterrier med miniatyrbullterrier för att öka avelsbasen, förbättra exteriören och minska frekvensen av ögonsjukdomen PLL hos miniatyr bullterriern. Alla valpar registreras som miniatyrbullterrier, oavsett storlek och man kan ALDRIG registrera om en miniatyrbulle till bulle för att den blev större än 35,5 cm.


För mig som jobbat med numerärt små raser länge, så är det självklart att man ska ta emot ny genpool med öppna armar och vara själaglad för möjligheten. Nackdelen är ju förstås att vi får stora minityrer under en period. Jag är villig att ta den nackdelen. Jag tror att interbreeds är en fantastisk möjlighet. I Sverige tillåter vi interbreedparningar i liten utsträckning, Bacons mamma är resultatet av en av dessa parningar. Motståndarna vill göra gällande att med det nya PLL-testet så behövs inte interbreeds längre. Jag håller inte med. Ny avelsbas behövs alltid!!! Motståndarna säger att en miniatyrbullterrier ska vara en miniatyr. Jag säger att en minityrbullterrier ska vara en bullterrier fast liten. Vilket är viktigast: typen eller storleken? Välj själv. Jag tycker inte det är fel att avla på små minis som för mig saknar massa, typ, huvud, kropp och en hel del andra exteriöra bitar samtidigt som vi inavlar i generation efter generation. Det är DITT val som uppfödare att välja ditt tillvägagångssätt. Jag vill bara erbjudas samma möjlighet!


Jag vill kunna få använda mina interbreedparningar, jag vill kunna tro att jag gör en insats genom att utavla och exteriöravla för bulltype och huvud. Min väg att gå är att offra storleken till förmån för det andra. Om du inte tror på den vägen är det helt okej, finn din egen väg, följ din egen röst, men lägg inte all din tid på att stoppa min vision. Den skymmer inte din, den omöjliggör inte din dröm om den perfekta lilla minin helt utan interbreedhundar i sin 7-leds stamtavla.


Låt oss alla leva i en existens där man får finna sin egen väg? Är det verkligen för mycket begärt? För rasens skull, för frihetens skull och för det brinnande engagemangets skull! Vi är inte fiender, vi är inte motståndare, vi är kollegor med samma mål men med olika sätt att nå dem.

Av Hanne Winninge - 20 juli 2011 07:30

Låt oss börja med att säga att jag aldrig mer kommer att besöka vare sig Paris eller Frankrike igen. Den lilla franska jag kunde ska jag snabbt glömma bort och ersätta med något annat mer användbart språk, som kantonesiska, baskiska eller grönländska. Paris är ett smutsigt sunkigt ställe där de lever av andra människors romantiska föreställningar om denna mytomspunna stad och dess legendariska charm. Att dessa fransmän inte drar sig för att pungslå turister på varenda euro må väl möjligen vara hänt men att de gör det hånfullt, respektlöst, oförskämt och jävligt drygt är en helt annan femma. Vilket annat land som helst får hellre mina pengar än att jag lägger 2 cent till på Frankrike!!!! Så det var min inledande passus - notera att jag fortfarande är upprörd trots att det är 10 dagar sedan jag kom hem. Ren ilska vara länge....


Resan startade på torsdagmorgon. Anna och jag shoppade det sista och klev så sakteliga på tåget för avfärd mot Danmark och Kastrup. Inga problem att lasta in oss alla i tåget och som världsvana utställningshundar somnade Bacon och Elmo tryggt. Det blev lite chips, godis och dricka för oss tvåbeningar.


   


Kastrup är en riktigt trevlig flygplats tycker jag. Lätt att hitta på, lätt att nå och jättetrevlig personal. Vi rastade lite hundar och sedan var det så sakteliga dags att checka in. Det var flera hundar på vårt flight som skulle checkas in och eftersom Bacon skulle flyga som bagage, så hade vi egen incheckningsdisk. allt gick bra och det kändes toppenbra att lämna ifrån sig Bacon till mötande flygpersonal som ville hälsa på henne och granska buren innan vi lämnade henne.

Sedan var det dags för säkerhetskontroll och det var ett gäng impade säkerhetskontrollanter som fick se Elmo skutta vant genom metalldetektorn, lös och ledig utan matte. Elmo är en festlig prick!


   


Vi hade en liten stund att kika på saker, äta och för mig att hinna med ett par öl innan flighten gick. Inga problem med vare sig språk, pengar eller bemötandet av oss som hundresenärer här. Wok för mig och pizza för Anna.

Flihten ner gick bra och det vara bara mysiga pirriga fjärilar i min mage då kaptenen satte ner oss på Charles de Gaulle, som Paris största flygplats heter. Det var där det trevliga bemötandet tog slut kan jag säga. I samma stund som vi klev av SAS-planet blev vi utlänningar som man i bästa fall kan ignorera i sämsta fall skrika på.


  

Taxi till hotellet, där Jenny och Rebecca redan checkat in. Härligt luftigt liten lägenhet och massor, massor, massor av hundfolk. Gud så roligt att höra så många språk, se så många hundar i världsklass och bara njuta av atmosfären. Lite hungriga hade vi hunnit bli, så ett besök på närliggande pizzerian fick det bli. Ingen bra idé för mig. Jag beställde en Calzone och tolkade menyn som att man kunde få jambon (skinka) ou (eller)Thon (tonfisk) et(och) oeuf(ägg) som att man antingen fick skinka eller tonfisk med ägg. Jag fick skinka OCH ägg. Jätteäckligt, men det fick nog tillskrivas språkförbistringen. Jag åt inte min pizza, salmonella verkar otäckt tycker jag. Det var en ganska ovaggad Hanne som somnade sött i sängen. Natten bestod av skällande hundar, vrålande ryssar och en buss som startades till och från. Jaja, så är det ju med budgethotell. Kl. 7 skulle vi åka till Parc des exibhitions en Villepinte. Vi gick ner till lobbyn och skulle beställa taxi.... Inegn taxi gick att finna, receptionisten försökte de två nummer som fanns och ryckte sedan på axlarna. PANIK!!!! Ni som känner mig vet att jag inte alls är rolig att tas med under morgonstress inför utställningar. Mitt blodtryck skenade vilt och bara tanken på att vara utlämnad till slumpen att kunna fånga en taxi i Paris ytterområden var som ett slag i magen. Dags att ringa Jonas som fick leta fler nummer, Jenny fick springa in på ett annat hotell och Anna fick uppdraget att vifta med lökarna för att locka till oss taxis. 10 minuter senare lyckas vi vinka åt os enn taxi och Jenny fick skena som en giraff för att komma med. 7.30 stod vi så på Mässplatsen, 30 euro fattigare men med en betydligt lugnare Hanne.


 

Veterinärkontroll och ingång utan några problem och så skulle vi så leta reda på ringen. Det visade sig vara över 130 hundar innan Bacon skulle in. Andra människor hade kanske blivit irriterade, för mig var det en välbehövlig pusta-ut-känsla. Vi gick och åt frukost istället. Den dyraste frukosten någonsin...


 

Dagen trillade på och jag tror nog att jag var ett rätt trist sällskap. Jag blir så fokuserad på det jag ska göra att jag har svårt att slappna av. Bacon hann bli rastad bland alla äckliga hundbajsar och Elmo och Anna satt stilla och utgjorde vår lugnande fanclub. Straxefter 14 var det dags för minibullor. Det var en varierande samling av hundar och det var trevligt att se att de två hundar jag gillade mest var de två som gick i topp. Dytona VIP och öppenhanen stod 1 och 2.


   

Dags för tikarna. I Frankrike börjar man med unghundarna, sedan öppen, sedan champion, sedan junior, sedan bästa tik och sist bästa valp. Det betydde att Bacon skulle in först. När vi går in i ringen finns inget annat än bara vi 2 och pipisen. Jag såg knappt en skymt av en enda annan hund. Bacon var lagom taggad och skötte sig bra. Domaren lät oss springa flera varv, vilket är högst ovanligt för bullebedömning. Rörelse är Bacons största fördel, så vi sprang!!!!! Till slut fick bara jag och en rysk tik som var så tydligt dräktig att jag skämts för att ha tagit dit henne samtidigt som jag oroat ihjäl mig för alla smittor.


 

Två varv till bara hon och Bacon. Då förstod jag att vi nog skulle få en placering. Nummer1 blev Bacon. Gud så glad jag blev!!! Hoppade och studsade och tjoade gjorde både jag och Bacon. Nervös väntan inför att öppentikarna skulle bli färdiga. Sedan skulle vi in mot vinnaren i öppenklassen för tävlan om certet. Bacon vann här med!!! Franskt certifikat till lilla spindelgrisen - vilken lycka!

     

Jag var tvungen att gå iväg själv med Bacon för att fokusera. Nästa tävlan var om CACIB och världsvinnartiteln (fast det fattade vi inte då...) Championtiken och Bacon mot varandra. Flera varv, mitt hjärta bultade som en galning och det var inte helt enkelt att hålla bort tårarna när Bacon vann igen CACIB i Paris!!!!! Juniorklassen var den största klassen och här hade vi norska Ruth (Jawarke Wee Martials Breed) att heja på. Hon fick excellent men blev oplacerad. Sedan var det dags för den sista klassen: Bacon, juniortiken och bästa hanen (undrar varför?Varv på varv fick vi springa: Bacons flytande rörelser och trygga stående gör mig bara lycklig och mitt fokus var helt på henne. Domaren pekar på oss: BACON GJORDE DET!!!


   


Efter en flygresa, taxistress och efter att ha mött 80 andra minityrbullterrier står hon bara där som den stjärna hon är: VÄRLDSVINNARE 2011. Världens vackraste Bacon blev just Världens vackrast miniatyrbullterrier!!!


To be continued.....

Av Hanne Winninge - 5 juli 2011 05:35

F-kullen har nu flyttat till sina nya hem. Det blev 5 fina hem till 5 fina valpar. 4 av dem nya för mig och jag hoppas att jag ska få lov att vara en liten del av dessa valpars kommande liv och framtid. Det känns i alla fall otroligt bra, så även om det är hiskeligt tomt här hemma just nu, utan de 5 vilda skräntärnorna, så är det ett avslut som bara ger härliga sommarminnen och glada leenden.


Till mina valpköpare vill jag bara säga en sak: njut av valptiden, den är så oändligt kort. Innan sommaren är slut är den nya familjemedlemmen inte längre en rultig valp. När vi skriver 2012 så har du i stort sett en färdigvuxen hund, även om mycket saknas då det gäller erfarenheter, muskler, koordination och annat.


Själv kan jag låta mitt liv återgå till den högarbetande egenföretagarens igen. Efter att ha satt äldsta sonen på att skrubba valprummet riktigt rent och efter att ha stängt luckan till valpgården för att låta den läka en smula efter de fems framfart, så kan jag nu ägna mig åt att fara runt som en galning i något slags desperata försök att få allt i ordning inför Parisresan. På torsdagmorgon börjar vi vår resa, Anna och jag. Det ska bli vidunderligt roligt, så även om det finns orosmoln på himlen så ska jag försöka se det med lite mer tillförsikt. 80 miniatyrbullterriers samlade för mig att möta. Det är ju en sådan upplevelse man bara måste bli lycklig av.


  Yihoo ser till att allt är packat....


I mitten av augusti har Svenska Bullterrier Klubben sitt årsmöte och om valberedningens förslag faller ut som föreslagit så kommer vi få en ny styrelse. Jag tackar för mitt år inom den här klubben och konstaterar med visst vemod att efter att jag lämnat den här styrelsen, så är det första gången på över 20 år som jag inte sitter i någon styrelse eller på något ideellt uppdrag alls. Jag ska återgå till att vara det jag är allra bäst: mig själv. Svenska Bullterrier klubben har ett stålbad att genomgå och jag lämnar med varm hand över det till en ny styrelse. Knapp ekonomi, fallande medlemstal(?) och större ansvarsområden borgar för att man nog får ha tungan rätt i munnen om man ska leda den här klubben i en kommande styrelse.


Det är dags att ta ut två vilda minibullar på morogonpromenad. Jag vet inte om hag sagt det innan, men den här rasen är verkligen precis galet rolig att äga och leva med!! Efter promenaden ska Bacon ha sin överdos mat (som man får truga i henne med handmatning) och sedan slås in i bubbelplast. Allt för att minimera skador enligt Axels matte Malin. *skrattar åt tanken* Bacon låter förstås hälsa att allt klär en skönhet!!!

Av Hanne Winninge - 28 juni 2011 06:26

Jag känner mig lite morgonmelankolisk, det är en ytterst ovanlig känsla för mig. Morgonen är annars min absolut bästa stund på dagen, då är jag fylld av nyfikenhet och tillförsikt inför dagens göromål och jag är utvilad och min hjärna fungerar bäst. Kanske är det därför jag är så urusel på nattsudd?


Nåväl. Jag kände att det tog emot då jag kikade på daggens hundar på schemat. Det är riktigt varmt på trimmet nu och då SMHI och YR lovar 25-30 grader så får jag faktiskt ångest. Än mer ångest får jag då jag vet att det är stora bad- och klipphundar som ska göras. Det innebär fön, fön och mer av fuktig värme. Har man inte pengar att resa till Amazonas, så kan man bara komma ner till trimmet.


Jag kikade en smula på valparna och kunde glädjas av skönsången därinne. Hungriga valpar, bara 4 kvar nu sedan Gizmo flyttat. De är såååå duktiga, inget kiss eller bajs inne så vi har tagit bort alla tidningar. Härligt!!


Sedan tittade jag på min speglande hund. Bacon speglar alltid mitt humör, är jag låg är hon låg, sprallar jag så sprallar hon. Hon låg benfast i soffan och granskade inte ens sin frukost. Den mer galet lagda vita lillasystern tog däremot ett språng rakt upp och hotade knäcka mitt näsben med sin intensiva kärlek. Tough love måste väl vara bullekärlek? Att få näsan avbiten, pannbenet krossat, låren sönderrivna och bli vält på gräset av alldeles ofläckad stor och ren kärlek, vad ska man annars kalla tough love? Dr. Phil borde göra hembesök för att lära sig mer.


Egentligen är ju allt bara så där härligt bra, så jag får väl ta och surpla i mig en kaffe till och kickstarta livet, men en liten udd melankoli kunde jag unna mig så här på morgonkvisten. Om inte annat bara för att sätta perspektiv på saker. Om 9 dagar är jag i Paris!

Presentation


Välkommen till kennel Skybar och min blogg. Jag skriver om ditten och datten, mest om hundar och allra oftast om miniatyrbullterrierna Bacon och Yihoo. Fast jag föder förstås upp arbetande jaktlabradorer...

Fråga mig

22 besvarade frågor

Omröstning

Vad tycker du om de nya utställningsreglerna?
 Bra, lätta att hänga med på.
 Man får väl lära sig, men just nu är det lite krångligt.
 Jag saknar att de inte placerar 5 hundar.
 Varför inte ändra till FCI-regler direkt?
 Vad då är det nya regler?
 Excellent borde betyda att man fått CK...

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2013
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards